Reflektion och Sokrates



Några tankar om reflektion. En promenad i tiden såväl som på stigen ger möjlighet till att lyssna till var och ens personliga tankar som annars ofta kommer bort i allt dagligt brus.

Ett inspirerande förhållningssätt till livet hade Sokrates. (Levde ca 470-399 fKr i Athen). En målande bild av honom som berättas är att han ständigt ställde frågor som svar på frågor. Till sina studenter, till sina närmaste, till alla han mötte på gatorna i Athen. Man kan nästan se Sokrates vandra omkring med ålder och glimten i ögat, fundera över livet, vardagliga små och stora insikter, med självdistans och reflektion. Där frågorna är fler än svaren men där respekt och lugn självdistans ger att svaren på de flesta frågor är många. En flora av perspektiv som ger en bild av sanningen, beroende av när, hur och vem som svarar, istället för en enda avgränsad sanning.

Oraklet i Delfi lär ha sagt att Sokrates var den visaste man som levde. Detta skall Sokrates utifrån sitt förhållningssätt naturligtvis helt förnekat. Han hävdade istället att själv visste han ingenting. Dock beslöt han sig trots allt för att undersöka saken och började ställa frågor till bland annat tongivande personer i dåtidens Athen. Han kom då fram till – med glimten i ögat kan man ana – att oraklet i Delfi ändå hade haft rätt. Alla de som Sokrates intervjuat trodde sig ha och hävdade en mängd sanningar, vilket visade sig vara fel. Sokrates personligen visste bara en sak och det var att han ingenting visste – och i och med det visste han en sak mer än de andra – och således hade oraklet trots allt rätt.

Tänkte här skriva några nya rader inför 2014 – och det må väl komma lite senare. Samtidigt – Sokrates förhållningssätt är ju evigt, så han får hänga med ”en stund” till.

Varma hälsningar
Gerd