Reflektion och Sokrates
Några tankar om reflektion. En promenad i tiden såväl som på stigen ger möjlighet till att lyssna till var och ens personliga tankar som annars ofta kommer bort i allt dagligt brus.
Ett inspirerande förhållningssätt till livet hade Sokrates. (Levde ca 470-399 fKr i Athen). En målande bild av honom som berättas är att han ständigt ställde frågor som svar på frågor. Till sina studenter, till sina närmaste, till alla han mötte på gatorna i Athen. Man kan nästan se Sokrates vandra omkring med ålder och glimten i ögat, fundera över livet, vardagliga små och stora insikter, med självdistans och reflektion. Där frågorna är fler än svaren men där respekt och lugn självdistans ger att svaren på de flesta frågor är många. En flora av perspektiv som ger en bild av sanningen, beroende av när, hur och vem som svarar, istället för en enda avgränsad sanning.
Oraklet i Delfi lär ha sagt att Sokrates var den visaste man som levde. Detta skall Sokrates utifrÃ¥n sitt förhÃ¥llningssätt naturligtvis helt förnekat. Han hävdade istället att själv visste han ingenting. Dock beslöt han sig trots allt för att undersöka saken och började ställa frÃ¥gor till bland annat tongivande personer i dÃ¥tidens Athen. Han kom dÃ¥ fram till – med glimten i ögat kan man ana – att oraklet i Delfi ändÃ¥ hade haft rätt. Alla de som Sokrates intervjuat trodde sig ha och hävdade en mängd sanningar, vilket visade sig vara fel. Sokrates personligen visste bara en sak och det var att han ingenting visste – och i och med det visste han en sak mer än de andra – och sÃ¥ledes hade oraklet trots allt rätt.
Varma hälsningar
Gerd
